Det där med en god natts sömn är inte en självklarhet för mig. Att sova en hel natt, utan att vakna, utan att drömma konstiga drömmar är lyx för mig. Nu har det gått ett bra tag då jag inte sovit ordentligt en enda natt och det börjar ta ut sin rätt nu. Extra trött under dagen och huvudvärk som smyger sig på.

 

Idag regnar det här, vilket inte direkt gör att humöret blir bättre. Jag känner att jag vaknat på fel sida helt och hållet. Och idag har en känsla jag inte känt förut infunnit sig. En känsla av rädsla...för att komma hem. Det här är inte mitt drömjobb, det här är inte mitt drömliv eller min drömsituation. Trots ynka två månader i Staterna så har detta nu blivit min vardag, lika mycket som timvikariatet på hemtjänsten var min vardag där hemma. Skillnaden är att jag tog steget att åka iväg helt själv, att jag bor i ett annat land, att jag pratar ett annat språk och att jag upplever och upptäcker en ny stad och nytt land.

 

 

Det här är mitt liv nu, det här är min trygghet. Jag har hittat nya vänner som det känns helt självklart att jag ska vara med. Jag har hemlängtan ibland, det förnekar jag inte. Men idag infann sig som sagt en känsla av rädsla för att åka hem. Jag är rädd för att alla ska vara borta när jag kommer tillbaka, att alla vänner gått vidare med sina liv. Jag är rädd för att falla tillbaka i samma gamla vanor och mönster, jag är rädd för ta tag i mitt liv, jag är rädd för att inte ta tag i mitt liv.

 

Här är jag någon, här är jag "den modiga tjejen, som vågade åka till USA helt själv". En av anledningarna till att jag valde att åka iväg var för att jag hoppas på att jag ska "hitta mig själv" och komma på vad jag vill göra i framtiden. Kändes liksom bättre att göra något nytt, spännande och vara utomlands samtidigt som jag funderar än att bara fundera hemma. Jag ville komma iväg från vardagen, komma iväg från allt som gjorde mig ledsen och få perspektiv på livet. Ska jag vara ärlig, så har jag inte kommit någonstans vad det gäller att hitta mig själv eller komma på vad jag vill. Det kommer kanske med tiden...

 

(Var inte oroliga, jag kommer hem inom ett år!)