Så kommer den där förändringen, i mitt liv har de stora förändringarna främst handlat om att flytta och påbörja något helt nytt. Som när jag 2013 flyttade hemifrån för första gången och gjorde det rejält dessutom, för jag flyttade till USA. Eller när jag hösten 2014 kommit in på utbildningen som jag idag går och då skulle flytta till en ny stad och dessutom börja skolan igen. Eller som när jag nu i höstas åkte på en utbytestermin till Manchester i England. Alla gånger har jag haft den där känslan av ovisshet och skräck innan, men alla gånger har den där förändringen också visat sig vara alldeles fantastisk. Och där kommer kärleken. Kärleken till att upptäcka och uppleva något nytt, möta nya människor, se nya platser, upptäcka nya sidor hos sig själv. 

 

Sedan kommer hatkänslan igen, för allting har ju ett slut och plötsligt ska man tillbaka till det man ville komma ifrån. Plötsligt ska man säga hej då till det som blivit ens vardag och ännu en gång vet man inte riktigt vad som väntar. Dock har det, iallafall för min del, infunnit sig en enorm känsla av stolthet efter varje förändring. Det gick ju bra och jag klarade av det alldeles galant och även fast jag var fullkomligt livrädd så gjorde jag det! Jag tror att jag gillar den där kicken som kommer efteråt och känslan av att klara av något som varken jag, eller kanske någon annan, trodde att jag skulle klara.

 

Trots att jag fått uppleva och gjort så pass "mycket" kan jag ändå avundas människor som gör förändringar, som reser, utbildar sig eller vad det nu kan vara. Men framförallt kan jag nästan tycka synd om de som aldrig gör någon förändring och som aldrig tar sig ur sin bekvämlighetszon.

 

Det jag egentligen skulle komma fram till i det här blogginlägget var att min tid i Manchester är slut och trots alla upp- och nedgångar så har det varit en fantastisk tid där. Jag har träffat nya människor, fått nya vänner och skapat minnen som jag föralltid kommer att värdesätta. Nu är det en termin kvar i Borås och jag är så redo för att ta examen!