Between Raising Hell and Amazing Grace

Eftersom att min dator fortfarande inte ar vid liv sa valjer jag nu att publicera ett inlagg jag skrev for nagra veckor sedan men aldrig publicerade. Misstolka nu inget, jag har en bra host family och jag alskar New York, nu mer an nagonsin.

Klockan är 11.10pm här och 5.10am i Sverige och jag sitter här, i min säng, i mitt blåa rum, i Greenlawn, NY. Jag har känt mig nere idag, av olika anledningar och ska därför skriva av mig. Under hela min tid här har jag nog varit i konflikt med mig själv, en konflikt som handlar om att stanna eller lämna. Nu, mer än någonsin, är jag i konflikt. Det närmar sig slutet och jag tror jag längtar hem mer än någonsin, inte hemlängtan, men längtar hem. Samtidigt vill jag bara vara kvar här föralltid, i mitt älskade New York.
 
Det är så mycket där hemma som jag saknar och längtar efter. Längtar efter hemlagad mat, gjord på bra råvaror. Fredagsmys med mamma och pappa, ett rent och fräscht hus. Jag längtar efter min familj. Jag vill gå promenader i Färlöv/Vinnö med Emmy för att efteråt gå hem till någon av oss, dricka té och titta på några avsnitt av One Tree Hill. Jag saknar och längtar efter förfesterna i Linns lägenhet med gänget för att sedan ta en shot på Hessle och dansa tills fötterna värker på Bånken. Jag saknar att ha människor, som verkligen bryr sig om mig, omkring mig. Jag saknar känslan av att tillhöra någonstans (fast när jag tänker efter så har jag nog inte känt den känslan på länge).
 
Här blir varenda liten småsak till något stort. Att fråga om bilen, fråga om man får ha en vän över, en liten kommentar, att säga en sak en extra gång, bristen på kommunikation. Jag kan gå från toppen till botten på en sekund här. Hormonerna och känslorna är överallt. Jag är trött på att bo i en värdfamilj, behöva anpassa mig, ta hand om deras skit, trött på att bo hos en familj som inte är min familj.
 
Samtidigt vet jag att jag inte har något särskilt att komma hem till. Självklart har jag familj och vänner, men förutom det? En av anledningarna till att jag valde att åka var för att jag inte vill fastna i samma mönster, stå och trampa på samma ställe utan att komma någonstans. Så att åka tillbaka det jag ville åka ifrån känns inte helt okej. Kristianstad vs New York, bara den jämförelsen säger ganska mycket. Även om jag är här i ett år så kommer det fortfarande finnas saker som jag inte sett eller gjort, platser jag inte varit på eller hunnit utforska tillräckligt. Jag är orolig för hur det ska bli med alla vänner när jag kommer hem. Kommer det att vara detsamma som innan? Kommer vi ha växt ifrån varandra, har dom växt ifrån mig, har jag växt ifrån dom? Jag känner mig bortglömd. Men det var ju jag som valde att åka, så vad ska jag förvänta mig? Vad kan jag förvänta mig?
 
För ett tag sedan, ungefär när jag varit här halva tiden, uppstod en situation och det var så fruktansvärt. Jag trodde jag skulle behöva gå i rematch eller behöva åka hem tidigare och det var den värsta känslan. Då upptäckte jag hur viktigt det här är för mig, hur mycket jag ville stanna och att åka hem hade varit det värsta. Jag ska vara här hela året, punkt.
 
Om fyra månader är mitt år som au pair slut och det känns lika läskigt och osäkert att åka hem, som det kändes läskigt och osäkert att åka hit till USA den där morgonen i januari. Men jag antar att det bara är att möta det okända, ta det som det kommer och försöka göra det bästa utav det.
Publicerat i Allmänt
#1 / / Mamma:

Älskade Gumsan!
Här är nog inte så rent och fint som du vill minnas ;-)
Pappa och saknar dig (och din syster) ibland också, särskilt på fredagarna. Vi har t.o.m. tittat på Fångarna på Fortet för att minnas fredagsmys med er lite extra. Kommer du ihåg? Ni fick önska mat, du valde korv i bröd och Sofie pommes. Varje fredag. Lättlagat för mig.
När du kommer hem ska vi fredagsmysa och du ska få önska god mat, lagad med kärlek och bra råvaror.
Detta året kommer du att minnas hela ditt liv som något av det bästa du gjort. Familjen finns kvar och även dina vänner. Riktiga vänner tappar man inte på ett år. Och dina fina floristvänner är riktiga vänner. Och Emmy såklart :-) Och en massa andra!
Puss o Kram från mamma

Svar: Du ar fin du mamma! Hade det inte varit for att Kieran var hemma nu sa hade jag storgratit. Snart ses vi igen, lots of love <3
Malin

#2 / / Madeleine:

Fina Malin. Kristianstad och alla vi som älskar dig kommer alltid finnas kvar! innan du vet ordet av är du hemma och vi dansar sönder Bånken igen. Det känns alltid lika konstigt att planera in saker och så är inte du där, du är saknad! och inte bortglömd ens för en sekund. Puss och kram. ps. min och ninas examensfest är den 25:e januari, inbjudningskort kommer komma ända till USA. Hoppas du är hemma tills dess (men fullt förståeligt om du är ute och reser då)

Svar: Tack for fina ord Madde,det varmer! Ni ska veta att jag tanker pa er ocksa och inte glomt er heller. Tiden gar sa otroligt fort nu, bara tre manader kvar som au pair. Snart ses vi!
Ser framemot att fa se inbjudan! jag har tyvarr inte en aning om ifall jag kan komma eller inte. Planerna blev inte riktigt som det var tankt. Men vill saklart komma <3
Malin