När jag gick upp imorse kände jag mig på bra humör, har väntat på den här dagen ganska länge. Men det goda humöret försvann ganska snabbt. Barn som inte lyssnar, försvunna tandborstar, det eviga letandet efter skor och så vidare. Var skönt när de två äldsta hoppat på sina bussar. Cyklade med Kieran för att lämna av honom, på vägen dit börjar han plötsligt skrika. Visar sig att det är en spindel i hans lilla vagn, bara att stanna och Kieran flyger ut!! Hade jag med gjort, för det visade sig vara typ världens största spindel. Var ju bara för mig att bita ihop, vara den vuxna och lösa problemet.

 

På vägen hem känner jag hur det blir det inte direkt bättre, känner plötsligt hur det blir svårare att trampa och hör ett gnisslande ljud. Något som tog emot på bakhjulet, så bara att hoppa av igen och börja leda cykeln för jag hittar inte problemet. En man som cykla förbi stanna och försökte hjälpa mig, trodde det var löst men nej, blev att gå sista biten. Kan meddela att det inte första gången främlingar stannat för att hjälpa mig med den där cykeln (tur att amerikanare är så himla snälla och hjälpsamma, hade aldrig hänt i Sverige). Hatar fanskapet numera.

 

Så blev att promenera till Kierans skola sen, 25 min dit tog det för mig. Hem tog det nästan dubbelt så lång tid. Inte lätt eller kul för en 4-åring att behöva gå den biten i 26 graders värme (ja ni läste rätt. Det är 1 oktober och här är 26 grader).

 

Dessutom är hjärnan fullproppad med saker att tänka på. Känner mig mentalt utmattad. Jaja ikväll blir det Cheesecake Factory i alla fall.